Vi tar strid för en ny färdriktning för Sverige
Publicerad av Mona Sahlin
Ett intensivt arbetsår är snart till ända. I början av december förra året presenterade Socialdemokraterna, Miljöpartiet de gröna och Vänsterpartiet för första gången vårt rödgröna samarbete för att byta regering och färdriktning på politiken. Sedan dess har det blivit över 35 gemensamma motioner i riksdagen, ett stort antal andra överenskommelser och många gemensamma förslag i samband med budgetmotionerna för 2010. Under tiden som vi fördjupat och utvecklat vårt samarbete har regeringen fortsatt försämra Sverige.
Den senaste månaden har varit klargörande. Den har varit ett koncentrat av den regeringspolitik vi sett under snart en hel mandatperiod. Krisen för SAAB och Trollhättan har hanterats med samma lamslagna passivitet som präglat övrig jobb- och näringspolitik under den borgerliga regeringen. Sjukförsäkringshaveriet har blixtbelyst den hjärtlösa politik som den borgerliga regeringen medvetet steg för steg har genomfört i Sverige och som leder till att allt fler står helt försäkringslösa, till att socialbidrag och utanförskap växer. Den viktigaste händelsen under det svenska ordförandeskapet, klimattoppmötet i Köpenhamn, kom att färgas av samma brist på engagemang som varit symptomatiskt för Fredrik Reinfeldt sedan han i valrörelsen 2006 deklarerade att miljöfrågorna inte var så viktiga.
Det blev ett svart avslut på ett ur jobbsynpunkt svart år 2009. Efter helgerna startar vi upp ett nytt arbetsår, och det är inte vilket år som helst. I januari börjar valåret 2010. Då börjar knappt nio arbetsmånader i kampen för en ny regering i Sverige. En regering som sätter jobben först istället för orättvisa skattesänkningar på lånade pengar, som tar kamp för klimatet och välfärden, och som aktivt minskar klyftorna. En regering som bygger politiken på insikten att det går att förändra och att vi är starkare om vi är många som arbetar tillsammans.
Jag hoppas att ni vill vara med oss när vi tar strid för en ny färdriktning för Sverige.
Mona Sahlin
Engagera dig
- |
Det kan i förstone te sig förunderligt att Mona Sahlin har så extremt låga opinionssiffror. Det politiska bordet borde vara dukat för socialdemokratisk fest. Den borgerliga regimen har fullt upp med att administrera en omfattande arbetslöshet samtidigt som man av ideologiska skäl förföljer arbetslösa och fattiga och sänker skatterna för de rikaste. Och ovanpå det har man lagt ett privatiseringsprogram för att slakta ut all statlig verksamhet som går bra så att medborgarnas service, exempelvis med läkemedel, försämras för att glada riskkapitalister och andra privata ekonomiska intressen skall gynnas.
Det borde vara öppet mål för en socialdemokratisk politik. Så vad är problemet? Brist på mod, skulle jag säga. Mona vågar helt enkelt inte vara sosse.
Tag skolfrågan. Här håller borgarna på att rasera hela skolsystemet för att dels skapa en privat vinstmaskin, dels en skola som i första hand gynnar dem som har det bäst ställt. Slagordet för denna reform är ”valfrihet”.
Då säger Mona Sahlin att lagom valfrihet är okej men vinst är fel.
Och så visar det sig att partiets omslagspojke, den enda personen i svensk historia som blivit justitieminister med sitt utseende som enda begripliga merit, sitter i styrelsen för ett privat, vinstdrivande skolgeschäft, där vinsterna dessutom skall hämtas från våra skattepengar.
Då säger Mona att lite lagom vinst är okej. Ungefär som om hon företrädde ett borgerligt mittenparti och inte socialdemokratin.
En socialdemokratisk hållning i skolfrågan är inte svår att formulera. Ungefär så här:
I vårt land skall vi ha en demokratisk skola som ger alla barn lika chanser i livet. Det skall inte spela någon roll för barnen var de bor eller hur rika eller fattiga deras föräldrar är. Det är en grundläggande demokratisk rättighet att alla barn har rätt till samma högklassiga undervisning. Därför måste resurserna samlas till en statligt och kommunalt finansierad skola och vi får avveckla det olyckliga och odemokratiska privatiseringsspektaklet.
Eller tag frågan om bankdirektörerna som har löpt amok runt om i världen och med rena dårskaper kastat oss alla ut i en dyrbar kris. Så också de svenska banknissarna som dessutom ställt till med ett helvete för våra baltiska grannländer. Ur borgerlig synvinkel tycks inte detta vara särskilt problematiskt, för i det politiska lägret håller man för självklart att vinsterna alltid skall privatiseras medan bankernas förluster alltid måste socialiseras. Går det bra för bankerna blir det mycket bonusar. Går det åt helvete blir det visserligen också bonusar, men då får skattebetalarna ställa upp och betala förlusterna.
En socialdemokratisk hållning i bankfrågan är inte heller svår att formulera. Ungefär så här:
De oansvariga och äventyrliga bankerna har visat att de inte är kapabla att ta sitt stora ansvar. Skattebetalarna kan inte fortsätta att lösa ut dem från gäldstugan varje gång de svirat bort pengarna. Därför måste skattebetalarna bygga upp ett eget banksystem som motvikt.
Mona Sahlins problem med sådana här enkla grundläggande socialdemokratiska hållningar synes vara att de kan se ut som ”kommunism”. Det beror på en ren synvilla. När VPK i slutet på 80-talet övergav sin kommunistiska ideologi tankade man över sin nya politiska ideologi från socialdemokratin. Samtidigt sökte sig socialdemokratin mot den mer ideologilösa politiska mitten.
Och där sitter nu Mona Sahlin med sin tvättade hals och skall vara pragmatisk, det vill säga bara föra fram uppfattningar som är okontroversiella, eller i vart fall inte retar så många.
Då är det inte så konstigt om hon hellre profilerar sig i frågor som rör de sexuella minoriteternas rättigheter (som bara retar den religiösa högern) än frågan om att ta i med hårdhandskarna mot det oansvariga och destruktiva bankkapitalet. Eftersom det senare kan låta som socialism (socialdemokrati) och retar upp just de grupper bland medborgarna där socialdemokraterna som bäst behöver stöd, exempelvis skatteallergiska yngre medelinkomsttagare i städerna.
Tanken är att det är taktiskt att inte föra fram socialdemokratisk politik om man skall vinna valet åt socialdemokratin. Det är fegspel.
Vi är alla medvetna om att Mona Sahlin blir avsatt om hon förlorar nästa val, hon själv säkert mest av alla. Men fegspelet – ökad a-kassa och högre skatter som enda profilfråga – leder till en tristare valrörelse och minskad entusiasm bland valarbetarna och bland väljarna.
En socialdemokratisk politik vore ett djärvare mål. Men kanske till och med mer taktisk.
Svar till Blofeldt:
Glöm inte att det är högern som inte vill göra blocköverskridande överenskommelser.
I mångt och mycket håller jag med Ewa Lotta Larsson. Socialdemokratin har förlorat sina rötter. Allt eftersom den egna eliten har fått det allt bättre har förståelsen för elitens förmåner blivit allt mera accepterad.
Man har i allt väsentligt skapat sig egna förmåner i ungefär samma omfattning. Man kallar allt som händer som en konsekvens av marknadskrafter. Ingenting kan vara mera fel. Om marknadskrafterna verkligen fungerar skall dessa också kunna sänka priser/löner. Det gäller att konkurrensen verkligen fungerar.
Man fortsätter att lura sina väljare med retorik och floskler.
De människor som utgjorde grunden för partiet är allt mera marginaliserade. Jag är inte socialist men jag vill ha ett samhälle med accepterbara ekonomiska klyftor. Privatiseringen skall inte syfta till att berika ett fåtal. Målet skall vara att skapa verklig konkurrens och på det sättet sänka våra kostnader men med en bibehållen eller förbättrad kvalité. Den borgerliga regeringen har helt missat detta. Man har till skamligt låga priser sålt ut verksamheter till vrakpris. Man agerar inte för att säkerställa konkurrensen utan man gynnar i stället oligopol.
Håller med Ewa Lotta Larsson i stora stycken. Politiken behöver vridas tydligt åt vänster, inte mer åt höger. Och inte bara av taktiska skäl – dessa är ju uppenbara med tanke på hur högerpolitiken ratas just nu av väljarna – utan framför allt av överlevnadsskäl. Mer av den neoliberala agendan kraschar helt enkelt ekonomin för hur lång tid som helst framåt. Reparationsarbetet efter förra haveriet då räntan gick upp till 500 % skapade sår i välfärden som aldrig gick att läka. Det blev permanenta skador. Och så nu detta. Välfärdsstaten nedmonteras helt enkelt pga alla excesser som sen måste repareras. Nu går det inte med mer flirt högerut. Den politiska vinden måste helt enkelt vändas. Klyftorna har växt sig så stora.
Till exempel så permanentades arbetslösheten på 9 % ungefär. Det krävs jobb i offentlig sektor för att laga till det. Privatiseringarna måste upphöra – för att kunna matcha sysselsättningstappet som beror på en strukturell kris till följd av nyliberalismens härjningar. En ärkereaktionär ideologi med teologiskt bistra förtecken förklädd till ekonomisk teori. Att alla ska bli entreprenörer ingår i den för den bygger på fanatiskt motstånd mot all form av skattefinansierad verksamhet. Målsättningen på 4 % – var är den?
Se http://www.oldsite.anstallningslos.se/garanterat.pdf
Dessutom hur tänker ni göra med alla de som blivit arbetslösa? Ska de tvingas leva på svältgränsen? Det låga taket i a-kassan gör ju att man knappast längre kan tala om arbetslöshetsförsäkringen som en försäkring – som de flesta ändå betalat in skatt och avgifter till under år i arbete – varför skall de straffas för att det inte finns några jobb? Och på det sättet. Varför ger ni inte besked om detta som ni nu har gjort med sjukförsäkringen. Utredarna skriver på sin blogg att de undrar hur ni tänker göra. Tänker ni låta mängder med barnfamiljer och enskilda leva på den låga nivån under arbetslöshetens värsta period. Förra året sas att den värsta kraschen skulle inträffa under 2010 – med massor med nya arbetslösa. Hur tänker ni göra med det? Vilken nivå tänker ni lägga taket på? Och framför allt – när tänker ni höja det. Det är nu det behövs. Direkt efter regeringsskiftet. Annars tvingar ni alla dessa arbetslösa att leva i princip under existensminimum – om ens det med tanke på hur priser och avgifter gått upp.
Ganska längesen kommentarer som jag lämnat angående färdriktningen skulle granskas – men de jag skrev efter är färdiggranskade – troligtvis för att jag skrev om EU och euron – och det ingår ju i allra högsta grad att ge besked om detta ifall ni pratar om ny ‘färdriktning för Sverige’. Anledningen att jag skrev posten var att en tongivande S-blogg Peter Andersson skrivit om att han tycker vi kan övergå till euron. Och jag hänvisade då till vad som framkommit om den katastrofala ekonomiska situationen i Grekland, Spanien, Italien, Portugal, Baltikum m fl – och inte minst Tyskland som nu befinner sig i ‘double-dip’ recession. Det vore således ekonomiskt självmord att övergå till euron de närmaste 5-10 åren – då det är så lång tid det kommer att ta innan euro-länderna betat av sina enorma underskott. Det är en brännhet fråga – men S vill inte diskutera EU. Det måste upp till debatt. Vi är medlemmar i EU och jag tycker att ni är skyldiga väljarna svar på frågan om euron. Det handlar om vår ekonomiska överlevnad. Se gärna inlägg som jag skrivit om detta http://komigenuva.wordpress.com/2010/01/25/grekland-och-euron-en-dodlig-dos/,
http://komigenuva.wordpress.com/2010/01/21/dominoeffekt-pa-vag-att-rassla-in/ samt
http://komigenuva.wordpress.com/2010/01/16/jattebubblan-briserar-snart-det-blir-en-ekonomisk-atombomb/ m fl
Varför tar ni inte EU-debatten?
Har ännu inte efter två månader sett någon som helst reaktion från Mona, Peter, Maria och Lars på synpunkterna från oss som gjort kommentarerna. Om ni bara slänger ut lite tankar/program och inte läser och kommenterar synpunkter som ges, vad är det då för nytta?