Höjdpunkter från almedalsveckan

Publicerad av Martin Gelin, 12 juli, 2010

Peter, Maria, Mona och Lasse på Gotland, onsdag den 7 juli. Foto: Fredrik Hjerling

Som Maria Wetterstrand påpekade i sitt tal i lördags verkade det som att alla partier som var på plats i Almedalen hade en sak gemensamt: de pratade helst om den rödgröna politiken.

Det kan tyckas lite märkligt, eftersom vi har en borgerlig regering, men alliansen har gjort det klart att de hellre diskuterar vår politik än sina egna resultat. Kanske inte så konstigt när arbetslösheten är så hög, när klyftorna och barnfattigdomen i Sverige ökar och när klimatpolitiken och jämställdhetspolitiken, som borde vara världsledande, i stället går åt fel håll.

Medan de flesta av de borgerliga partiledarna i Almedalen var upptagna med att kritisera de rödgröna hade vi gott om tid att presentera en vision för framtidens Sverige.

Det mest hyllade talet – och det mest välbesökta – på hela almedalsveckan kom från Mona Sahlin, som inledde med att säga:
”Vi kan skapa ett modernt och framtidsinriktat land, byggt på jämlikhet.”

Den rödgröna sakpolitik som presenterades under veckan visade i detalj hur det ska gå till.

Redan på lördagen smygstartade vi almedalsveckan med att presentera ett gemensamt utspel om vad valrörelsen borde handla om: skola, sjukvård och omsorg ska gå före nya skattesänkningar.

Vi åkte ut till Ingvar Carlssons vackra sommarstuga i Lummelunda för att presentera en rödgrön överenskommelse om sjukvård i världsklass, en gemensam övrenskommelse om framtidens skolpolitik och vi lanserade en rödgrön kampanj för jämställdhet i Sverige: 50/50.

De rödgröna partiledarna och språkrören skrev även på DN Debatt om vår politik för jämställdhet och jämlikhet och vi rundade av almedalsveckan med att presentera en gemensam rödgrön kulturpolitik.

Här kan du se de hyllade almedalstalen från Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly.

Vi fick även en ny rödgrön kampanjarbetare: centerpartiets Solveig Ternström, som bytte parti från c till s, och Mona Sahlin gav ut en bok: ”Möjligheternas land”.

Vi hann även med en omåttligt populär rödgrön fest, där mer än tusen personer trängdes på Hamnplan 5, samt ett rödgrönt utomhusmingel i Visby, och på rödgrön.se hade vi gästbloggar från Gustav Fridolin, SQ2540Sthlm, Åsa Romson, Marika Lindgren Åsbrink och Eric Sundström.

Vår rödgröna fotograf Fredrik Hjerling tog hundratals fina bilder under almedalsveckan, ni kan se dem på vår rödgröna Flickr.

Rödgröna: Vi ska göra Sverige mer jämställt än vad det är i dag

Publicerad av Martin Gelin, 8 juli, 2010

Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Mona Sahlin och Peter Eriksson i Ingvar Carlssons trädgård på Gotland, den 7 juli.

Att hålla samman Sverige är det viktigaste uppdraget för en kommande svensk regering. Vår uppfattning är att politik ska användas för att överbrygga klyftor. Detta är vår utgångspunkt om vi får svenska folkets förtroende att bilda regering efter höstens val. Vår övertygelse är att ökad jämlikhet gör att samhället fungerar bättre och att fler människor då kommer till sin rätt. Vi vill därför driva en politik som utjämnar skillnader och som skapar möjligheter för alla människor att växa och utvecklas. Varje elev ska ges möjlighet att nå kunskapsmålen. Varje patient ska känna trygghet att få den vård hon eller han behöver. Vi tror inte att människor mår bättre av att jagas utan att välstånd skapas genom trygghet och minskade klyftor mellan människor. Sverige tjänar på ökad jämlikhet. Det gör också alla vi människor som bor här.

Den skyhöga arbetslösheten måste bekämpas. Det kommer vi att arbeta för varje dag i regeringsställning om vi får väljarnas förtroende. Vi tror inte på dagens utveckling där sjuka ställs mot friska, arbetslösa mot de som jobbar eller pensionärer mot löntagare. Det skapar inte jobb. Om fyra år ska Sverige vara mer jämlikt och mer jämställt än i dag. Arbetslösheten ska ha minskat kraftigt och löntagarnas villkor och inflytande i arbetslivet ska ha förbättrats. Vi ska ha tagit stora steg för att möta klimathotet. Välfärden ska ha stärkts både vad gäller tillgång och kvalitet. Nu står två regeringsalternativ mot varandra i Sverige: En sittande regering som har använt politiken för att vidga klyftorna – och ett nytt regeringsalternativ som avser använda politiken för att överbrygga klyftor. Det är en grundläggande motsättning i riksdagsvalet år 2010. Den grundläggande motsättningen mellan konservativ och framåtblickande politik är just synen på hur politiken ska användas. En konservativ regering använder politiken för att vidga klyftor. En sådan regering styr Sverige i dag. En framåtblickande regering använder politiken för att överbrygga klyftor.

Inkomstskillnaderna i Sverige har aldrig varit större i modern tid. Under den gångna mandatperioden har klyftan mellan rik och fattig har ökat. Klyftan mellan män och kvinnor har ökat. Och klyftan mellan löntagare och pensionärer har ökat. Sverige slits isär. Nu ser vi resultaten av de gångna fyra åren: Ett annat Sverige växer fram. Regeringen har använt politiken för att vidga klyftor. Den allra rikaste procentens inkomster har stärkts lika mycket genom regeringens insatser som inkomsterna för en fjärdedel av hela svenska folket tillsammans. Det är fakta som inte kan viftas bort – regeringen Reinfeldt är ett särintresse för de välbeställda. Männen har fått 30 procent mer än kvinnorna. Och regeringen har infört en pensionärsskatt: En vanlig pensionär betalar 700 kronor mer i månaden i skatt än en löntagare med samma inkomst. Antalet ungdomar som tvingas leva på socialbidrag ökar kraftigt. Trots det avfärdar regeringen den allt mer oroväckande ungdomsarbetslösheten som ”en skapad synvilla”.

Det är osakligt att försöka skylla de ökade klyftorna på finanskrisen. En finanskris ökar inte inkomstspridningen. Tvärtom. En finanskris kan minska inkomstskillnaderna. Finanskriser innebär att kapitalinkomster sjunker och att de allra högsta lönerna, som ofta är resultatbaserade, pressas ned. Båda dessa bidrar i sig till en mer jämlik inkomstfördelning.
Svenska folket är väl införstått med detta sakförhållande. Vi har låtit opinionsinstitutet Novus intervjua 1 000 personer om den ökade inkomstspridningen och dess orsaker. Blotta 9 procent av de intervjuade upplever att inkomstskillnaderna har minskat sedan år 2006. Mer än sex gånger så många – 60 procent av de tillfrågade – upplever i stället att inkomstklyftorna har ökat. 17 procent upplever ingen skillnad. Ej heller har det gått svenska folket förbi att det är regeringens politik – inte finanskrisen – som har skapat den nya ojämlikheten. Av dem som upplever att klyftorna har ökat uppger två tredjedelar, hela 65 procent, att ökningen främst beror på regeringens politik. Enbart 11 procent tror att ökningen främst beror på finanskrisen, och 10 procent förklarar utvecklingen med avtalsförhandlingarna.

Vårt budskap är tydligt: Det räcker nu. Sverige behöver inte ytterligare fyra år på den inslagna vägen. Ytterligare fyra år av skattesänkningar på lånade pengar – mest till dem som har det bäst. Nu är det hög tid att byta färdriktning.

Eftersom vi i regeringsställning sätter upp ett jämlikt samhälle som ledstjärna har vi låtit Riksdagens utredningstjänst analysera fördelningseffekterna av våra egna förslag. Resultatet är att 9 av 10 inkomstgrupper tjänar på en rödgrön politik. Den rikaste tiondelen, den som har gynnats allra mest under de gångna fyra åren, får bidra mer. Där går en stor skiljelinje i årets val. Våra förslag har också en bättre fördelning för att minska inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Kvinnornas inkomster stärks 25 procent mer än männens med våra rödgröna förslag. Vi tar också ett rejält första kliv för att avskaffa regeringens straffskatt på pensionärer.

Vi är ense om att den rödgröna politiken syftar till att ställa om Sverige till hållbar utveckling. Passivitet i klimatfrågan ska ersättas av aktiva investeringar i klimatomställning. Vi kan i dag slå fast ytterligare tre grundläggande principer för en kommande rödgrön regering:

1). Håll samman Sverige och sätt jobben först. Den rödgröna politiken syftar till att hålla ihop vårt land. Vår rödgröna politik ska inte öka klyftorna mellan rik och fattig – utan bidra till att Sverige utvecklas till ett jämlikt och solidariskt välfärdsland. Jobben ska bli fler – och ungdomsarbetslösheten ska med kraft bekämpas. Dagens höga arbetslöshet är ett enormt slöseri med mänskliga, ekonomiska och samhälleliga resurser.

2). Ett mer jämställt Sverige. Den rödgröna regeringspolitiken syftar till att bygga ett jämställt Sverige. Våra förslag ska bidra till att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män minskar.

3). Ett Sverige som respekterar erfarenhet. Våra rödgröna förslag ska inte diskriminera äldre människor. Pensionärsskatten ska avskaffas.

Under fyra års tid har politiken bidragit till att slita isär Sverige. Politiken har använts för att vidga klyftor – att ge mer åt dem som redan har mest. Vilket Sverige får vi om den borgerliga politiken fortsätter i fyra år till? Vi anser i stället att det viktigaste uppdraget för en ny svensk regering är att hålla samman Sverige – att använda politiken för att överbrygga klyftor mellan rik och fattig, mellan dem som har jobb och alla som står vid sidan av, mellan kvinnor och män och mellan pensionärer och löntagare.

Mona Sahlin (S)
Lars Ohly (V)
Maria Wetterstrand (MP)
Peter Eriksson (MP)

Rödgrön almedalsvecka, med Gustav Fridolin: ”Vi måste bygga oss en ny dröm”

Publicerad av admin, 5 juli, 2010

Under almedalsveckan har vi dagliga gästbloggare på rödgrön.se. Först ut är miljöpartisten Gustav Fridolin:

.

Medan vi i den snackande klassen drar till Visby försöker man i Fittja återfinna lugnet efter
ytterliggare en meningslös skottlossning. Om ni inte minns hur någon sköt rätt in bland några
familjer som satt och grillade på en innergård, eller hur det blev skottlossning på Ungdomens hus
några månader dessförinnan så är det inte så konstigt. Våldet väckte inte någon särskild debatt eller
uppståndelse. Ingen gala hölls och ingen upprördhet hördes. Det var som att våldet uppfattats som
normalt och närmast acceptabelt. Istället fylls tidningarna av en skräckblandad fascinationen över
den organiserade brottsligheten, och bokhandlarnas hyllor av den senaste utgåvan av Snabba cash.
Tystnaden efter skottlossningen i Fittja pekar mot en sanning som borde vara obehaglig för varje
demokrat: nyhetsvärdet av ett människoliv är beroende av vart de drabbade bor. Inte så att man inte
diskuterar förorten, men då gör man just det – en skottlossning i Fittja blir en ”förortshändelse”
och en bit i pusslet utav bilbränder och upplopp. En våldshändelse någon annanstans, säg en
dödsmisshandel på Kungsholmen, blir istället en egen händelse. Till Kungsholmen förväntas alla
konsumenter av medier och åskådare av det politiska samtalet ha en relation, ingen tänker sig att en
våldsyttring ger en bild av det vanliga livet på ön, medan Fittja är något man pliktskyldigt ”åker ut
till” när något dramatiskt har hänt. Som om de boende i förorten inte läser tidningen själv.
Det hela blir till en myt om förorten, en myt om storslagen undergång, utanförskap och
revanschbegär. Det finns en lockande dramatik i den myten, och därmed blir den givetvis attraktiv,
inte bara som fantasi utan också som stoff att bygga människors uppfattningar om sig själva och
deras idéer om andra.
Men det är en myt.
På samma sätt som myten om Stureplan är en pappkuliss bakom vilken osäkra barn från samhällets
övre skikt gömmer sig så är myten om förorten också en pappkuliss bakom vilken andra osäkra
barn kan gömma sig. Och framför kulisserna är vi andra, journalister inkluderat, och bygger oss en
soffa av fördomar att sitta i när vi tittar på det hela.
Det intressanta är att vi i Sverige förut hade en helt annan myt, om en helt annan sorts förort.
Det var 30-talets snygga funkisstad eller 50-talets ABC-stad som var en del av folkhemsmyten:
Det välordnade området där den unge arbetaren i skjorta och slips satt vid skrivbordet på kvällen
och läste på till ingenjör medan den nyköpta SAAB-bilen stod trygg ute på parkeringsplatsen.
Men det Sverige vi hade då var också ett Sverige där den gemensamma drömmen om framtiden var
drömmen om ett samhälle där alla var inräknade.
Att andra myter fått fäste beror på att vi nu lever under trycket av en annan samhällsdröm. Och
när krisen då når förorten når den därmed inte samhällets ekonomiska växthus, utan de fattigaste
områdena i Sverige.
Krisens dramaturgi blir till slut förortens. Först drabbades de med pengar på börsen, men nu
har massiva statliga satsningar räddat deras pengar och kurvorna vänder upp igen. För att rädda
kvartalsrapporterna har företagen genomfört massiva avskedanden. Under 2009 blev 343 människor
arbetslösa – varje dag. Den tredje dominobrickan faller nu när staten ska betala kostnaderna för
arbetslösheten och krisinsatserna. Man har redan försämrat a-kassan och sjukersättningarna. Nu
skär man ner på skolor och äldreboenden, man lägger ner fritidsgårdar och sparkar lärare.
Detta svider i de områden som aldrig fått hämta sig sedan krisen på 1990-talet, där arbetslösheten
hela tiden varit hög och fattigdomen ständigt närvarande. Vi minns krisen på 1990-talet och vilken
uppgivenhet den ledde till. Plötsligt förvandlades sådant som tidigare varit självklarheter till
exklusiva privilegier. Ungdomsarbetslösheten stabiliserades vid tvåsiffriga tal, bostadsmarknaden
klämde in människor i trångboddhet.
När verkligheten är dyster får myten livskraft.
Det är i utslagningens miljö de kriminella gängen som nu fascinerar har mångdubblats. I början
av 1990-talet gjorde Rädda Barnen en enkät bland skolbarn i Rosengård, 80 procent uppgav då
att de var rädda för våld minst en gång i veckan. Det är de barnen som nu växt upp och funnit
vägar att avväpna sin rädsla. Samhället gav aldrig beskydd, men ingen ger sig ostraffat på den som
har en gängtillhörighet. Medan andra arbetsmarknader stängdes, öppnades en ny. Den kriminella
arbetsmarknaden är alltid öppen.
Skotten i Fittja ekar i våra huvuden, inte enbart för det hemska i själva händelsen, utan för hur
bristen på reaktioner bidrar till att göra verklighet av myten om den farliga förorten. Vad Sverige
behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en
bättre idé om vilket samhälle vi vill ha. Vi måste bestämma oss för om vi vill ha ett samhälle av
fördomar eller ett samhälle av framtidstro. Om vi vill ha ett samhälle byggt på de rikas rädsla och
de fattigas bitterhet, eller ett samhälle byggt på idén om någon slags gemenskap.

Sveriges unga vill ha en ny, rödgrön regering

Publicerad av Martin Gelin, 30 juni, 2010

I dagens SvD publiceras en opinionsmätning från Sifo som än en gång visar att de rödgröna har starkt stöd bland Sveriges unga, medan alliansen får rekordlåga siffror bland unga:

”En klar majoritet av den stora ungdomsgruppen mellan 18 och 29 år står bakom
den rödgröna oppositionen inför höstens val. Stödet för den borgerliga alliansen
är rekordlågt bland unga.

En specialstudie som Sifo gjort för SvD visar att de rödgröna partierna leder stort över den borgerliga alliansen bland unga.
I den senaste mätningen, gjord i juni, bland 18-29-åringar fick de rödgröna 56 procent jämfört med 32 procent för alliansen. Gapet var alltså nästan 25 procentenheter. Detta trots att de borgerliga i samma mätning för första gången sedan valet 2006 gått förbi oppositionen. De rödgrönas övertag går tillbaka ända till 1998. Gapet mellan blocken var allra störst valåret 2002, då de rödgröna nästan var dubbelt så stora som alliansen bland unga väljare.
Åren 2005-2006 vägde det däremot nästan helt jämnt. Det var då den socialdemokratiska regeringen inte ville kännas vid en extra stor arbetslöshet bland ungdomar – trots att den låg på över 20 procent.

Nu är arbetslösheten ännu högre. Socialdemokraterna talar om ”massarbetslöshet”, medan den borgerliga alliansen pekar på att en stor del av de arbetslösa ungdomarna faktiskt är studerande.
- Regeringens problem bland de unga är nog att man inte har någon framtidsberättelse att komma med. De tycker inte att skatterna är viktigast, de är intresserade av de stora vyerna och vill prata om sin framtid och då lockas man framför allt av Miljöpartiet, säger Toivo Sjörén, ansvarig för Sifo:s opinionsundersökningar.

/…/

Peter Esaisson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, håller med om att vindarna blåser starkare när ungdomarna väljer.
– Miljöfrågan har stor betydelse liksom ungdomsarbetslösheten. Att det var väldigt jämnt mellan blocken 2006 berodde på att alliansen gjorde en anmärkningsvärt skicklig valrörelse. Men det här resultatet är goda nyheter på lång sikt för de rödgröna. Det finns alltid en underliggande trend att man hänger kvar vid det man röstade på de allra första gångerna, säger han.”

Jag skrev om varför Sveriges unga vill ha en ny, rödgrön regering i Aftonbladet nyligen:

”I SCB:s partisympatiundersökning som kom i går har de rödgröna partierna stödet av 58 procent av svenskar mellan 18 och 24, medan de borgerliga partierna får nöja sig med 31 procent.
I slaget om de unga mittenväljarna vinner rödgröna med hästlängder. Bland den stora skaran förstagångsväljare får Miljöpartiet nästan var femte väljare, medan Centerpartiet – trots valets största kampanjbudget – får nöja sig med en ynka procent (till och med Kristdemokraterna är mer populära, med 1,9 procent).

Det är inget mysterium varför unga i Sverige vänder sig bort från alliansen. De borgerliga partierna har kraftigt försämrat förutsättningarna för unga att få jobb – ungdomsarbetslösheten i Sverige är bland de högsta i Europa. 60 000 fler unga är arbetslösa i dag jämfört med 2006, då borgarna tog makten. Värst är kanske att de borgerliga partierna minskat möjligheterna för unga att utbilda sig. Det finns i dag 40 000 färre Komvux-platser än för tre år sedan.

Den flitiga student som vill studera i storstäder och universitetsstäder som Lund, Uppsala och Stockholm riskerar att få sina drömmar krossade av en hopplös bostadsbrist, som alliansen inte vill göra något åt, medan de rödgröna lovar att fördubbla nyproduktionen av hyresrätter och slopa skatten på studentrum.

Av förklarliga skäl är Sveriges unga också angelägna om att Sverige får en bättre och mer framtidsinriktad miljö- och klimatpolitik – där har de rödgröna ett överlägset övertag.
Även i jämställdhetsfrågor har de rödgröna mycket större trovärdighet, inte minst på grund av Mona Sahlins långa och gedigna engagemang för HBT-frågor.

Jämställdheten kommer inte att fixa sig av sig självt, utan Sveriges unga tror på politikens kraft att förändra och förbättra – de har sett TCO:s Pappaindex, som visar att det kommer att dröja 51 år innan vi får ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen, med nuvarande politik.

För de många unga i storstäderna som kallar sig liberaler är det också naturligt att rösta rödgrönt. När Folkpartiet och Centerpartiet överger den rättighetsbaserade liberalismen för en väldigt snäv ekonomisk liberalism, och Centerpartiets riksdagskandidater sprider korkade YouTube-filmer om att en ”platt skatt” skulle göra alla till miljonärer, växer det fram ett vänsterliberalt enagagemang som snarare handlar om hbtq-rättigheter, kosmopolitism, migrationsaktivism och integritetsfrågor.”

Hundratals unga svenskar som aldrig tidigare varit politiskt aktiva har nu anmält sig som valarbetare för den rödgröna kampanjen – gör det du också.

Uppdatering: Katrine Kielos skriver i Aftonbladet om de rödgrönas övertag bland unga väljare:

”Enligt Sifo är förklaringen till regeringens problem att de unga inte tycker att skatterna är den viktigaste politiska frågan. ”Man är intresserad av de större perspektiven, vill prata om sin framtid”, säger Sjörén. Och då blir det inte mycket till samtal. Fredrik Reinfeldt vill nämligen prata om jobbskatteavdraget: Hur mycket mer har du fått i plånboken?
De rekordstora skattesänkningarna har emellertid inte gått till ungdomar – ungdomsarbetslösheten är rekordhög och avdragets magiska jobbskapande effekter har uteblivit.”

Här är vår politik för valets viktigaste fråga – jobben

Publicerad av admin, 15 juni, 2010

Jobben – inte skatterna – är valets viktigaste fråga. För att ta Sverige ur arbetslösheten behöver vi investera i effektiva insatser som leder till fler riktiga jobb. Vårt recept för framtidstro handlar om att sänka skatten för små företag, att investera i klimatomställningen – bostäder och infrastruktur, att investera i välfärden och i utbildning samt att genomföra en rivstart för att ge Sveriges ungdomar nya möjligheter.
Regeringen har lämnat ett tydligt besked: Det innebär fortsatta skattesänkningar på lånade pengar – mest till dem som har det bäst. Men ökade klyftor leder inte till fler jobb. Det har vi sett nu.

År 2006 vann regeringen valet genom att lova fler jobb och minskat utanförskap. Resultatet av en mandatperiod med borgerlig regering har blivit det motsatta. I dag är 450 000 människor arbetslösa, över 9 procent av arbetskraften. Utanförskapet – som regeringen numera talar tyst om – har ökat med 70 000.

Det är viktigt att vara varsam med skattebetalarnas pengar. De åtgärder vi väljer ska göra nytta och skapa jobb. Om en insats inte visar sig effektiv måste man som politiker vara beredd att omvärdera och omprioritera. Allt annat är ett slöseri och urholkar de offentliga finanserna.

Nu har de borgerliga partierna var för sig utlovat ytterligare skattesänkningar som sammanlagt ligger i 100-miljardersklassen – utan att berätta hur detta ska betalas. Motivet är även den här gången att det ska leda till jobb.

Vi har låtit opinionsinstitutet Novus ställa följande fråga till svenska folket: Om du får ytterligare sänkt inkomstskatt, kommer du då att arbeta mer, arbeta mindre eller arbeta lika mycket som i dag? Svaret från dem som har arbete är uppseendeväckande och borde leda till eftertanke och självkritik i regeringskansliet:

Hela 86 procent av svenska folket uppger att de skulle arbeta lika mycket som i dag om de får ytterligare skattesänkningar (Se svaren i Novus-undersökningen här). Fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer. Fem procent vet inte. Regeringens uppfattning – att ytterligare skattesänkningar ska leda till jobb – finner inget stöd i människors egen verklighet.

Vi har också frågat svenska folket om vilket de anser vara det mest effektiva sättet att minska arbetslösheten.

Endast sex procent anser att sänkta skatter är den bästa strategin för att få ner arbetslösheten. Däremot anser sammanlagt 57 procent att insatser inom arbetsmarknadspolitiken, vård, skola och omsorg samt vidareutbildning är effektivt. De som vill göra det lättare att starta företag som ett sätt att skapa fler arbetstillfällen är dubbelt så många (12 procent) som de som tror på skattesänkningar som jobbskapande åtgärd.

Sverige är ett starkt land med god ordning på de offentliga finanserna, men stora överskott har under mandatperioden förbytts i lika stora underskott. När omvärldens ekonomier är i kris är det alltid viktigt att värna de offentliga finanserna. Det ger oss handlingsutrymme att agera för att lindra effekterna av omvärldens problem. Regeringen satsar allt på ett kort: sänkta skatter som leder till ökade klyftor. Men ökade klyftor skapar inte jobb. Nu behövs en riktig jobbpolitik.

Vi har i riksdagen föreslagit insatser som innebär cirka 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser. Mot regeringens enda kort – ökade klyftor – ställer vi rödgröna en jobbpolitik som vilar på sex huvudpunkter. Vi vill:

1). Investera i klimatomställning. Vi investerar i snabbtåg, infrastruktur och de gröna jobben. Det stärker människors möjlighet att pendla till de jobb som växer fram, och bidrar till att arbetsmarknaden fungerar bättre. Investeringar i infrastruktur innebär också jobb här och nu för alla dem som planerar och bygger de nya vägarna och järnvägarna.

2). Investera i bostäder. Unga och arbetslösa måste kunna flytta till de nya jobben. Därför investerar vi i nya bostäder, särskilt hyresrätter. Trots bostadsbrist har bostadsbyggandet fallit kraftigt under den gångna mandatperioden. Det håller inte. Det skapar flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi utvidgar rot till att även gälla flerfamiljsbostäder och inför ett statligt investeringsstöd till nya bostäder. Det stora sociala projektet de närmaste åren handlar om att modernisera och bygga om miljonprogrammen.

3). Investera i välfärden. Under det senaste året har antalet anställda i kommuner och landsting minskat med ungefär 25 000 – och ytterligare uppsägningar väntar med regeringens politik. Det är fel väg att gå. Vi satsar i stället 12 miljarder kronor på vård, skola och omsorg. Det räddar många jobb i välfärden. De ökade resurserna motsvarar 10–15 000 jobb. Sveriges kvinnor och män måste kunna lita på att barnomsorgen, äldreomsorgen och sjukvården fungerar bra – för att kunna gå till jobbet.

4). Investera i Sveriges konkurrenskraft. Vi vill sänka arbetsgivaravgiften för de små företagen. För ett företag med tre anställda innebär det en sänkt kostnad med cirka 50 000 kr om året. Vi föreslår också en riskkapitalfond på 5 miljarder för att öka takten när det gäller investeringar och utveckling i teknikintensiva företag. I dialog med fack och företag vill vi utforma en rad strategiska branschprogram för svenska nyckelsektorer som till exempel miljöteknik- och fordonsbranschen.

5). Investera i utbildning. Människor ska rustas med kunskap. Företagen ska kunna växa med rätt kompetens. Svenskt Näringsliv rapporterar att vart femte rekryteringsförsök misslyckas – eftersom företagen inte hittar rätt personal. Mitt i lågkonjunkturen råder arbetskraftsbrist. Därför investerar vi i 44 000 utbildningsplatser – i högskolan, yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Det ger företagen bättre möjligheter att växa och stärker människors möjligheter på arbetsmarknaden.

6). Investera i en rivstart för Sveriges unga. Ungdomsarbetslösheten är 30 procent – och bland de högsta i Europa. I detta läge har regeringen infört ett aktivitetsförbud för ungdomar på Arbetsförmedlingen. De måste vänta minst tre månader för att komma i fråga för utbildning eller praktik. Det är meningslöst. Vi avskaffar aktivitetsförbudet. Vi tar också bort hela arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en ung arbetslös. Vi satsar också på generationsväxlings och traineeprogram i välfärden och utbildnings- och företagsvikariat – viktiga insatser för att ge unga en väg in i arbetslivet.

Sverige behöver målas med framtidstro. Nu behövs fler jobb – inte ökade klyftor. Det är vägvalet den 19 september.

Publicerad på DN Debatt den 15 juni.

Rödgrönt kontrakt för alla unga i Sverige

Publicerad av admin, 9 juni, 2010

Vi rödgröna vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land. Alla, oavsett
bakgrund, ska ha möjlighet att växa och ta sin del av ansvaret. Det gör
Sverige starkt.

De närmaste åren lämnar de största ungdomskullarna, sedan fyrtiotalist-
generationen, gymnasieskolan. Tiotusentals unga vuxna ska ta plats i
samhället – med höga krav, många nya idéer och stark vilja att förändra.

Det är en fantastisk möjlighet för vårt land.
Men idag går utvecklingen åt fel håll. Den borgerliga regeringen har försämrat
förutsättningarna för unga att få jobb. Ungdomsarbetslösheten är bland
Europas högsta, i april över 30 procent.

Sedan valet 2006 har ungdomsarbetslösheten ökat med närmare 60 000 personer. Allt fler unga tvingas leva på socialbidrag. Fler unga möter stängda dörrar för utbildning när den borgerliga regeringen minskat utbyggnaden av högskolan och dragit in över en miljard kronor från Komvux. Under förra året – det sämsta i svensk ekonomi sedan efterkrigstiden – fanns 40 000 färre platser på Komvux än tre år
tidigare.

På arbetsförmedlingen möter de passivitet sedan regeringen infört aktivitetsförbud. Mer än hälften av Sveriges kommuner har brist på bostäder för unga. Det krävs kraftfulla åtgärder för att förbättra den situation för unga som regeringen varit med om att skapa. Men regeringen förhåller sig helt passiv.

Vi förstår inte varför dagens unga ska ha en sämre situation än tidigare
årskullar. Vi vill vända utvecklingen.

Vi rödgröna går till val på en politik för fler jobb och nya möjligheter för
minskade klyftor. Fler jobb och bättre utbildningsmöjligheter för unga
bygger Sverige starkt.

Läs kontraktet här: Rödgrönt kontrakt för alla unga i Sverige

Dags att ta Fredrik Reinfeldt på orden

Publicerad av Mona Sahlin, 18 maj, 2010

Det övergripande löftet vid valet 2006 från Moderaterna och de andra borgerliga partierna var ”fler jobb”. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt var mycket specifik vad en ny borgerlig regering skulle uträtta – och utvärderas utifrån: ”Jobb kommer att vara den helt avgörande frågan. Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb.”

Nu är det dags att ta Reinfeldt på orden. Vi kan alla mäta och utvärdera de borgerliga regeringsåren.

När Reinfeldt tog över var arbetslösheten i Sverige 6,1 procent. Det karakteriserades av den tillträdande statsministerns parti som massarbetslöshet. I den ekonomiska vårpropositionen 2010 gör den borgerliga regeringen prognosen att arbetslösheten 2014 kan komma ner till 6,7 procent. Åtta år med regeringen Reinfeldt skulle – i bästa fall – leda tillbaka till ruta ett. Det Moderaterna beskrev som massarbetslöshet har nu blivit målet för nästa mandatperiod. De begär fyra år till för att inte ens komma tillbaks till den arbetslöshet då löftena om ”fler jobb” gavs.

Resultaten efter fyra år är nedslående för alla som drabbas. Sverige har en arbetslöshet på 9.1 procent. Välutbildade ungdomar får nu starta sitt vuxenliv utan jobb och framtidstro, mestadels kvinnor sägs upp från vård och skola, industriarbetare och tjänstemän får sin och familjens försörjning förstörd av massarbetslösheten. Sedan förra valet har antalet arbetslösa ökat med 100 000. Sedan förra valet har utanförskapet ökat med 70.000 människor. Ungdomsarbetslösheten närmar sig 30 procent – och är bland de högsta i Europa. Sedan förra valet har Sverige halkat efter – arbetslösheten har ökat snabbare i Sverige än i EU-snittet. Sedan förra valet har arbetslösheten bitit sig fast. Mer än 140 människor blivit långtidsarbetslösa varje dag – bara under det senaste året. Nu är var tredje arbetslös långtidsarbetslös. Nu ökar socialbidragen i mer än 90 procent av landets kommuner.

Enligt Reinfeldts eget uttalande från 2006 förtjänar ett sådant misslyckande inte förnyat förtroende.

Vi kan bryta den passiva jobbpolitiken från den borgerliga regeringen. Nu är det dags för en effektiv jobbpolitik. De rödgröna partierna har i Riksdagen föreslagit 100.000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser:

För det första. Fler jobb skapas av ett konkurrenskraftigt näringsliv. Därför ska vi investera i Sveriges konkurrenskraft. Skatterna måste medverka till ett bättre klimat för entreprenörskap. Vi vill sänka arbetsgivaravgiften för de små och medelstora företagen. Att sänka kostnaderna för småföretag att anställa och växa är ett prioriterat område. Vi föreslår en riskkapitalfond på 5 miljarder och sänkt kostnad för ett litet företag med 2-3 anställda om cirka 50 000 kronor, så att det på kort sikt skapas ungefär 10.000 jobb.

För det andra. Vi investerar i snabbtåg, infrastruktur och de gröna jobben. Det stärker människors möjlighet att pendla till de jobb som växer fram, och bidrar därmed till att arbetsmarknaden fungerar bättre. Investeringar i infrastruktur innebär också jobb här och nu för alla dem som planerar och bygger de nya vägarna och järnvägarna. Våra investeringar i infrastruktur och klimatomställning leder till ungefär 10.000 jobb på kort sikt – och fler jobb på längre sikt.

För det tredje. Unga och arbetslösa måste kunna flytta till de nya jobben. Därför investerar vi i nya bostäder. Trots bostadsbrist har bostadsbyggandet fallit kraftigt under den gångna mandatperioden. Det håller inte. Det skapar flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi utvidgar ROT och inför ett statligt investeringsstöd nya bostäder. Det skapar ungefär 10.000 jobb på kort sikt – och fler när fler kan flytta till de jobb som växer fram.

För det fjärde. Vi vill investera för att stärka kvaliteten i välfärden. Under det senaste året har mer än 25.000 anställda sagts upp i kommuner och landsting – och regeringen planerar för ytterligare uppsägningar direkt efter valet. Det är fel väg att gå. Sveriges kvinnor och män måste kunna lita på att barnomsorgen, äldreomsorgen och sjukvården fungerar bra – för att kunna gå till jobbet. Våra investeringar i skola, vård och omsorg ger ungefär 15.000 jobb direkt – och bättre möjligheter för alla Sveriges kvinnor och män att jobba mer.

För det femte. Vi kan inte vänta med att investera för att Sveriges unga ska hitta ett jobb.Ungdomsarbetslösheten närmar sig 30 procent – och är bland de högsta i Europa. Vi vill avskaffa regeringens Aktivitetsförbud på Arbetsförmedlingen. Unga människor som behöver utbildning eller praktik ska kunna få det från den första dagen i arbetslöshet. Att bara vänta i flera månader är meningslöst. Vi tar också bort hela arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en arbetslös ung människa. Det ger ungefär 10.000 jobb i närtid.

För det sjätte. Vi vill investera i utbildning – för att företagen ska kunna växa med rätt kompetens. Svenskt Näringsliv rapporterar att vart femte rekryteringsförsök misslyckas – eftersom företagen inte hittar rätt personal. Mitt i lågkonjunkturen råder arbetskraftsbrist. Det är inte rimligt. Vi vet att mer utbildade människor lättare hittar jobb, jobbar mer och tjänar bättre. Därför investerar vi i 44.000 utbildningsplatser – i högskolan, yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Det ger företagen bättre möjligheter att växa – och stärker människors möjligheter på arbetsmarknaden.

Dessa är de sex ben som vår rödgröna jobbpolitik står på: Sänkt skatt för entreprenörer, ny infrastruktur, fler bostäder, starkare välfärd, nya möjligheter för unga och kraftfulla investeringar i utbildning. Det är 100.000 platser i jobb och utbildning för att stärka Sveriges konkurrenskraft. I augusti/september återkommer vi med ytterligare jobbförslag i den rödgröna regeringsplattformen.

Moderaterna har istället valt att satsa på ett enda kort: I fyra års tid har de påstått att det så kallade jobbskatteavdraget – att pensionärer betalar högre skatt än löntagare – ska skapa jobb. Hur skulle det gå till? Det har inte fungerat. 100.000 fler har blivit arbetslösa under mandatperioden. Resultatet har blivit ökade klyftor. Den tiondel som tjänar bäst i Sverige har av den borgerliga regeringen fått mer av resursförstärkningarna än vad 60 procent av svenska folket har fått tillsammans.

Vi står inför ett avgörande vägval. I september står valet mellan fler jobb med en ny regering – eller fortsatt ökade klyftor med högerregeringen. I september står valet mellan en bred jobbpolitik som vilar på sex ben – och en politik som fortfarande bara bygger på idén att ökade klyftor ger jobb.

Mona Sahlin

Rödgrön regering om Sveriges unga får bestämma

Publicerad av Martin Gelin, 2 april, 2010

Aftonbladets rubrik i dag talar för sig själv: ”Sahlin segrar”.
Tidningen har undersökt hur förstagångsväljare kommer att rösta i årets val och det visar sig att de rödgröna partierna får 53 % av rösterna, mot 35% för de borgerliga:

Peter Andersson skriver:
Att de unga väljarna ser jobben som en av de viktigaste frågorna gynnar (S). Hade det varit 2006 borde Reinfeldt har tjänat på den då så skarpa jobbprofilen. När Sverige nu, fyra år senare har EU:s kanske högsta ungdomsarbetslöshet och en ”jobbpolitik” som gett en högre andel av arbetskraften utan jobb och fler som tillhör det så kallade ”utanförskapet” verkar rekylen slå tillbaks.

På Nationalencyklopedins Kunskapsblogg tar Jill McCabe död på myten om att Sveriges unga skulle vara politiskt oengagerade.

Kulturbloggen och Christina Meltin Westerlund skriver också om mätningen.

Vi vill sänka skatten för dem som bor i studentkorridor

Publicerad av Mona, Maria, Lars och Peter, 20 mars, 2010

Sverige är ett bra land. Men i dag går utvecklingen åt fel håll. Fler och fler möter stängda dörrar. Socialbidragen växer i över 90 procent av landets kommuner. Sedan regeringen tillträdde har sysselsättningsgraden minskat med motsvarande 100.000 personer. Färre unga får möjlighet till högre utbildning. Allt fler långtidsarbetslösa unga göms undan av regeringen i passiva program.

Trots stor bostadsbrist är bostadsbyggandet det lägsta på över tio år. Vi i det rödgröna samarbetet är överens om att Sverige behöver en ny bostadspolitik med tydliga och starka ambitioner. Vi vill möta bostadsbristen genom ökat bostadsbyggande. Vårt gemensamma mål är att bostadsbyggandet 2016 ska uppgå till 40.000 bostäder om året varav en majoritet bör vara hyresrätter. Möjligheterna att klara detta är beroende av den ekonomiska utvecklingen samt insatser från kommunerna.

Vi vill föra en bostadspolitik som aktivt leder till fler jobb och ökad välfärd. En fungerande bostadsmarknad är en förutsättning för rörligheten på arbetsmarknaden. Vi inom det rödgröna samarbetet kan inte acceptera att en bristande bostadspolitik sätter hinder för människor att flytta för att pröva ett nytt arbete eller påbörja en utbildning.

Boendet är för de flesta av oss en stor, ofta den största, kostnaden i hushållsbudgeten. Många människor känner oro för prisutvecklingen på bostadsmarkanden. Det är därför viktigt med långsiktiga villkor för bostadsmarknaden.

I det rödgröna samarbetet är vi överens om ett samlat förslag som ger en beskattning av fastigheter som bidrar till att skapa ett mer fördelningspolitiskt och bättre fungerande skattesystem.

Vårt gemensamma budskap till landets villa-, radhus-, bostadsrättsägare och hyresgäster är tydligt; den nuvarande modellen för fastighetsskatt kvarstår med tre tydliga förbättringar.

För det första sänks fastighetsskatten för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar från 0,4 till 0,22 procent. Det är bra för unga som ofta bor i flerfamiljshus och därmed kan få en dämpad utveckling av sin boendekostnad. Enligt riksdagens utredningstjänst så sänker detta skatten i fastigheter med närmare en miljon hyres- och bostadsrättslägenheter. Vi är också överens om att neutraliteten mellan olika boendeformer ska utredas och åtgärder vidtas.

För det andra får de som har villor värda över cirka sex miljoner en höjd skatt. Detta berör cirka en procent av samtliga villor i hela Sverige. Samtidigt utvidgas begränsningsregeln så att fler småhusägare omfattas. Det betyder sänkt fastighetsskatt för dem med små inkomster.

För det tredje är vi överens om att successivt ta bort uppskovsskatten, givet att det statsfinansiella läget så tillåter och att det finansieras på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt. Vi vill underlätta rörligheten på bostadsmarknaden.

Nu lämnar vi gemensamt också besked om en förbättring för landets studenter.
I dag är fastighetsbeskattningen utformad på så sätt att ett rum i en studentkorridor beskattas på samma sätt som en hyreslägenhet. Varje rum betalar en skatt om närmare 1.300 kronor per år. Det innebär att en stor lägenhet har samma avgift som ett litet studentkorridorsrum. Det tycker inte vi är rimligt.

Boverket har i en rapport föreslagit att varje studentkorridor beskattas som en bostad i stället för att som nu ta ut en avgift för varje rum. Vi ställer oss bakom detta förslag.

Förslaget kan innebära en sänkt fastighetsskatt med uppemot 1.000 kronor per studentrum. Enligt beräkningar från Riksdagens utredningstjänst finns det omkring 30.000 studentkorridorsrum och 3.500 korridorer. Den statsfinansiella kostnaden av reformen beräknas av utredningstjänsten till cirka 25 miljoner kronor.

Om den sänkta skatten används till att sänka kostnaden för de boende så blir det uppemot 1.000 kronor i sänkt hyra per år.

Med dagens rödgröna besked tar vi ytterligare ett steg för att förbättra villkoren för landets unga. Klyftorna ska minska – inte öka.

Mona Sahlin
Peter Eriksson
Maria Wetterstrand
Lars Ohly

Artikeln även publicerad i DN 20 mars.

Fler studentbostäder och ungdomsjobb ger Sverige en ny färdriktning

Publicerad av Martin Gelin, 19 mars, 2010

Runt om i Sverige blir lokala, rödgröna grupper allt mer aktiva.
I Uppsala igår presenterade till exempel Marlene Burwick (s), Ilona Szatmari Waldau (v) och Maria Gardfjell (mp) ett rödgrönt initiativ för fler studentbostäder, en av valets allra viktigaste frågor bland Sveriges unga.

Johan Lundqvist, miljöpartist i Uppsala, bloggar:

Många studenter tvingas tacka nej till sin universitetsutbildning eftersom de inte hittar någon bostad – det är uppenbart att Uppsala behöver fler studentbostäder.

För oss är det en självklarhet att de ungdomar som har slitit så hårt för att komma in på en universitetsutbildning ska slippa ligga vakna om nätterna och oroa sig för om de kommer att hitta en bostad eller inte.
I den rödgröna bostadspolitiken utlovar vi en fördubbling av nyproduktionen av hyresrätter under nästa mandatperiod.

I TV 4:s Nyhetsmorgon debatterade Grön Ungdoms Jakop Dalunde bostadspolitik med KDU:s Charlie Weimers och det var tydligt hur stor kontrasten är mellan den rödgröna bostadspolitiken, som vill investera i nyproduktion av hyresrätter och en grön förnyelse av de energislukande miljonprogrammen, och den borgerliga bostadspolitiken.
- Under den senaste mandatperioden har nyproduktionen av hyresrätter störtdykt, sade Jakop Dalunde.

Se inslaget här:

Här kan du läsa den rödgröna överenskommelsen om vår gemensamma bostadspolitik.

I veckan presenterade även Mona Sahlin Socialdemokraternas satsningar på ungdomsjobben.

Arbetar du med ett rödgrönt samarbete lokalt i Sverige?
Hör av dig till oss så ser vi till att länka till er – vi kommer att samla alla lokala grupper och rödgröna initiativ här på rödgrön.se.