För det första vill jag gärna låna tankar från samhälls- och framtidsanalytikern Troed Troedsson och jag hoppas att han tillåter mig att göra detta. Vårt samhälle har genomgått några stycken stora förändringar under de senaste 200 åren, vilket har haft en stor påverkan i den allmänna uppfattningen om skolan och påverkat skolans huvudsakliga syfte. Idag har vi lämnat informations- och kunskapssamhället och befinner oss i ett förståelsesamhälle. Tidigare handlade begreppet kompetens om att anamma och besitta kunskaper i så stor grad som möjligt, för det var de som kunde mycket som också hamnade på höga poster och lyckades i livet. Idag handlar kompetens någonting annat, nämligen att förstå/vara medveten/kunna ta del av/mm. snarare än att kunna fakta. Om skolan då i ett samhälle där kompetens handlar om förståelse och delaktighet bedriver undervisning vars syfte är att stoppa elever med kunskaper, fylla dem med fakta och uppfostra dem som våra föräldrar uppfostrades, har vi en verksamhet som inte motsvarar dess syfte. Inte är det konstigt att verksamheten har en låg status och ifrågasatts av medborgarna i denna civiliserade samhälle med välutbildade befolkning. Detta var alltså endast en del av Troeds tankegång så jag ber om ursäkt om detta ger en felaktig bild. För att förstå hela tankegången och lära om vår framtid, bör man nog se till att man får lyssna på honom.

För det andra vill jag skriva om forskningen om pedagogik och lärandet. Idag vet vi alla pedagoger att vi borde forma vår undervisning utifrån en teoretisk förståelse som bygger på ett sociokulturellt perspektiv. Vi vet idag att lärandet sker i en social process där mycket handlar om kommunikation och samspel. Tillsammans kan vi människor mycket mer än vad vi kan ensamma. För att kunna lära krävs ett förhållande mellan pedagogen och elever som inte innefattar maktförhållanden, lärandet sker tillsammans och alla individer i klassen erbjuder stöd till varandra. Så bildas den proximala utvecklingszonen, mellanrummet mellan vad vi klarar av självständigt och vad vi klarar av tillsammans. Det är i detta mellanrum där vi utvecklas. Kommunikation, sociala kompetenser, empati och problemlösning spelar viktiga nyckelroller i detta. Trots all den kunskap vi har om lärandet använder vi fortfarande metoder som hör hemma i beteendevetenskapen. Belöningar och bestraffningar delas till höger och till väster i våra klassrum, super nannies erbjuder sina tips om hur föräldrarna kan uppfostra sina barn och vi pedagoger tittar från sidan hur vår kunnande ignoreras. Vad händer med den värdegrund som säger att vi alla oavsett åldern är lika värda? Om vi har roller där den ena belönar och bestraffar och den andra belönas och bestraffas har jag svårt att tycka att båda parterna är lika värda. Det är åtminstone totalt omöjligt för mig att tycka att det handlar om jämställda maktförhållanden. Under min lärarutbildning lärde jag mig mycket, men mycket blev jag också utan. Jag anser att lärare idag behöver veta hur man väljer metoder som vilar på en mänsklig värdegrund och som har sin teoretiska förankring i sociokulturella perspektivet. Allt det här och givetvis även ämneskunskaper måste lärarna få med sig från sin utbildning. Om lärarna bemästrade allt det ovanstående, skulle vi också kunna prata om spetskompetenta lärare som förtjänar sin höga status.

Jag hoppas att den rödgröna koalitionen tar denna fråga på allvar.
Mycket finns att göra!